Åh, efter era stärkande och peppande kommentarer törs jag släppa in er.

Hos mig/oss. Som inte har kommit så långt med det mysiga. Utan snarare har vi väl utan att egentligen förstå det själva fastnat i något slags feng shui. Det är trångboddheten som har satt sin prägel. Nu med större yta hänger vi liksom inte med. Välkommen in i alla fall! Och ut- jag kunde inte låta bli att ta med en bild på vår utsikt från balkongen- så vackert!

Soffan står under trappen, den har jag klätt med fårskinn i äkta syntet, det blev mjukt. Jag brukar ligga där och liksom ta in hela flödet i huset, under trappen, mellan vardagsrum och kök.

En annan del av vardagsrummet.

Ungdomarnas rum, varsin fondtapet och resterande väggar i vitt eller kontrasterande färg.

I helgen, innan den lilla blev sjuk, satt hon med sin ett år äldre kompis i köket. Kompisen är väldigt lilllgammal, och har ett väl utvecklat språk för sin ålder. Dom pysslade och småsnackade lite. Jag satt i vardagsrummet men blev tvungen att flytta lite närmare - stod i hallen och gömde mig- för jag kunde inte höra allt de sa, och jag kände att det här vill jag inte missa.

Den lilla har börjat utvecklas, lite lite grand, ganska tidigt för att vara 8 och som mamma känns detllite märkligt- hon är ju den yngsta och dessutom en riktig pojkflicka.

Min dotter: men har du typ sett att mina bröst har börjat puta ut.

Kompisen: Ja det är ju faktiskt fantastiskt. Kolla på mina dom är ju helt platta.Tänk om dina blir stora som meloooooner? Fnis fniss.

Men faktiskt, jag har pratat med min syster och hon säger att bara för att dom börjar växa nu så behöver som inte bli jättestora sen!

Nä. men lite stora vill man ju ha, lagom.

Tyst ett tag.

Och får vi inte det så kan vi alltid spruta in vatten. Det kan man göra, eller var det luft jag kommer inte ihåg.

Men det är ju farligt, dom kan spricka!

Nä, säger kompisen, dom står bara rätt upp liksom. Och sen kan huden spricka. Och mamma säger att det är fult att göra så.

Sicken konversation alltså!

Idag har jag en sjukling här hemma. En alldeles lealös , febrig och förkyld åttaåring. Det är också så oerhört sällan som någon av oss är sjuka här hemma, så det blir lite uppståndelse- va är hon s j u k ? Säger alla familjemedlemmar i kör och tittar oavbrutet in genom dörren till det rum där hon ligger och sover. Sen ska man göra rätt också, ringa försäkringskassan, skolan och till jobbet. Och hitta alla telefonnummer!

Nu har hon vaknat till liv lite grand så nu ska jag pyssla om min sjukling!

Jag associerade väldigt länge vaxduk med något som var rutigt, stelt, blankt och äckligt. Men ser man på- dessa dukar, yes vaxdukar, köpte jag häromdagen på Åhléns.

Klematisen fick jag av min kära moster, den hade redan massvis med blommor, härlig tycker jag! Orkideér är alltid tacksamma, dessa godingar får stjärna i boken, de har blommat i flera månader- ibland tror jag nästan att de är gjorda av porslin.

Jag har även ett citrusträd som jag vårdar alldeles extra. Detta för att jag känt det sedan det var en liten kärna. Den sattes av någon som idag är arton år. Den har aldrig varken blommat eller givit frukt så det är fortfarande lite ovisst vad det är, kan vara apelsin, citron eller rent av lime. Man känner dock en mycket stark citrusdoft om man gnuggar lite på bladen.

Här kommer ett axplock bilder. Den sista bilden är tagen i vår yngstas rum, hon har ett rum med vita vägga sånär som på en fondvägg från Midbec. Sagolikt fin tycker jag.

Sen kommer en bild på ett av mina alster i akvarell.

Första  bilden är tagen i ena delen av vårt stora vardagsrum. Mycket kalt. Vi har liksom inte vant oss vid större ytor, de flest rummen ekar fortfarande, men vi kommer nog snart lite närmare det mysiga. Vi ska sätta upp en hylla till vänster om den ena fåtöljen och en läslampa!

Jag har en bror i livet och en bror någonannastans. Ibland känner jag mig så otroligt nära honom trots att den fysiska existensen uteblir. Han gick bort redan i mitten av 80 talet genom en hemsk hemsk ( är inte alla olyckor hemska förresten?) olycka. Det blev inget adjö alls, jag menar innan.

Samtidigt är det en positiv kraft att ha en icke levande storebror tillika var han ju min stora idol och stöttepelare, för han är bara min. Jag kan forma mina tankar och funderingar precis som jag vill. Jag kan fantisera ihop hans kommentarer till mitt liv och leverne, jag kan staka ut en framtid för honom- på låtsas.

Och vissa kvällar, vissa stunder är han mig mycket nära. Som nu.

Nu ska jag gå och snacka med min brorsa - Henning- lite grann.

Guten abend!

Det är mycket glädjande att hälften av alla som röstat(6 personer) precis som jag helst skulle vilja förflytta sig tillbaka till Vilda Västern!

Följdfrågan, om den fanns, skulle väl vara om man då också ville byta karaktär och bli en indian eller cowboy(girl).

Kul i alla fall!