Första gången i Västindien blev jag totalfrälst i deras snäckor, dom kallas för conks. Man äter innanmätet, smakar gott, ibland som kyckling och ibland som fisk.

Eftersom snäckorna verkligen används till något ligger det travar med conksskal i vattenbrynet på mindre välbesökta stränder.

Insidan blir nästan magisk, ni vet skiftar i en rosa, aprikos odefinierbar färg. Fick lära mig att man ska putsa insidan med sand och vatten, det räcker. Jag gick länge och väl och valde till sist ut den finaste conken i hela VästIndien ( tyckte jag).

Satte mig i vattenbrynet och började gnugga, det var så vackert, så Karibbiskt och så fulländat på nåt sätt. Jag kämpade på, snäckan blev allt finare. Gick till sist med min trofé under armen, ut på bryggan, mot båten där min man väntade. Då kom han. Den enda försäljaren på hela resan. Tittade på min conk, tog upp min conk och slängde min fina conk i vattnet, på det djupa!

- This is ugly, buy one from me instead! På deras karakteristiska mål ungefär, this iiiis ugle man, buy one from me insteeed.

Personen på bilden är helt fri från skuld.

När äldste sonen var 10 år fick han lillasyster nummer två. Det var struligt värre med den lillas nedkomst så vi blev kvar ganska länge på sjukhuset. Mina svärföräldrar tog med sig storebror på besök. Jag hade några saker jag ville att de skulle ta med sig, en borste och ett par strumpor till exempel.

 På vägen till sjukhuset stannade de till och köpte ett miniatyrplagg med tillhörande urgulliga strumpor till lillasyster.

Storebror var alldeles alldeles tyst i baksätet, nervös trodde svärmor, och lite förväntansfull trodde farfar. Lät honom vara.

Precis när de skulle gå in genom entrén till BB så säger storebror:

Ähum, du farmor, jag tror faktisk att de dära strumporna är lite för små för mamma.  Men jag vet inte.

"Hellre  stringhylla än en stringtrosa".

Stringhylla är fint.

Stringhylla är lite historia.

Stringhylla har stil.

Dök ned i ett nästan bortglömt minne från förr. Fick ett par fräsiga skinnbrallor av min man i julklapp, detta efter att ha - i tät följd- fött och ammat två barn. Var fortfarande mammaledig. Skinnbrallor- det gick lixom inte. Jag bytte mina svarta brallor till en....................lodenrock, alldeles grön och fin. Och praktisk!

Min man har nog aldrig förlåtit mig.

Ok, om Al Gore har rätt " att jorden har feber men att det går att bota" så innebär väl det att man inte längre behöver sukta efter ett toalt sjönära boende längre, blubb blubb.

Dessutom tycker jag att på frågan om vad människor gör för miljön är det vanligaste svaret: sorterar sopor. Dessa återvinningsstationer har ju funnits väldigt länge, så det kan ju inte precis vara en ny företeelse.

What about mindre konsumtion? Vi har anammat det hemma. Man behöver inte 11 tröjor utan kanske fyra. Det tar ett tag att bli shoppingdetoxad, men efter ett tag går det av bara farten tills dess att man inser att alla strumpor har hål och att yngsta dotterns alla byxor saknar tyg över knäna. Jag har inte gått så långt att jag lappar och lagar.

Mitt samvete och jag mår så mycket bättre, för vi är ju gärna på resande fot, gärna långt och länge. Och det är ju inte så särskilt miljövänligt.

Jag är väl som folk är mest och som en expert en gång sa, alla vill göra något för miljön men ingen är beredd att ändra sitt liv!