Jag vill virka och jag vill måla, jag vill göra mitt hem mer ombonat och sen vill jag fixa i rabatterna. Jag vill baka och städa ur kylen, jag vill göra veckomatsedel och hämta mitt barn tidigast av alla från fritids. Jag vill klippa ned plommonträdet och staga upp klematisen. Jag vill rama in alla mina 165 foton som ligger och samlar damm. Jag vill ha "kvalitetstid" med mina stora, kära barn.

Jag känner mig lurad. Jag jobbar, jag bloggar, jag jobbar, jag bloggar. Så borstar jag tänderna också- två gånger per dag. Och tänker en massa tankar i warpspeedfart, för annars försvinner dom.

Jag känner mig lurad. Jag tror på de experter som hävdar att en sekund var mycket längre för 100 år sedan. En sekund, en minut, en timme, en dag, en vecka, ett liv.

Jag önskar mig mera TID i present.

För länge sen skulle jag få två kompisar på besök, den ena från Portugal och den andra en eldig spanjorska. Min bror och jag engagerade oss i att deras vistelse skulle bli så fin som möjligt. Solen sken och vi hyrde bland annat en liten båt. Kuskade runt i skärgården, de njöt i fulla drag och vi kände oss efter fyra dagar mycket nöjda. Huvudstaden visade sig från sin allra bästa sida!

Vi skjutsade dem till Arlanda. Tog en fika i avgångshallen. Nu får ni föreställa er en liten eldig spanjorksa, en lite mindre eldig portugisiska som på mycket bruten engelska börjar denna diskussion efter det att vi frågat hur de haft det.

Wonderful ( nu översätter jag) men vi har bara en fråga, alla dessa båtar, uteserveringar, windsurfingbrädor, vattenskidor, glasskiosker och framför allt sommarhus vid strandkanten- why, the summerseason is so short????

 I våra länder finns det ekonomi i allt det där, men här, vad händer när det regnar hela sommaren? Jag tror att vi svarade att det minsann går alldeles utmärkt att bada i 14 gradigt vatten och att det faktiskt finns våtdräkt.

men det rubbade våra cirklar, för det var och är en alldeles rättmätig fråga.

Det var där och då som jag på nytt började planera den stora emigrationen. Och den, ja den, lever vidare, om än i en alltmer tynande tillvaro, men den finns där.

Min mamma kallar det för att "ridas av maran". Att alltid vilja vidare, bort, någon annanstans, kanske har hon rätt.