Vi ska tapetsera vår hall, det är lite krångligt för att hallen består i stort sett av bara en trappa. Det är även ganska öppet så tapeten kommer att bli mycket "synlig" från i stort sett hela huset. Just nu håller vi som bäst på att ta bort en gammal matta som låg i när vi köpte huset. En typisk 80talare, odefinierbar beigegrå färg, heltäcknings som ligger i trappen.

Trappen ska få en ny fin färg, mörk, mörkt grå. Istället för den nuvarande munderingen: lackad furu. Lackad fulu i mina ögon.

Surfade in på den här mycket bra sidan, för inspiration.  Guuuud vilka tapeter det finns alltså! Nu vill jag plötslig tapetsera hela huset, ja utsidan med för den delen!

Ibland kan jag förundras över att mitt liv blivit och blir som det blir och inte som jag tänkt eller tänker mig. Jag lekte en lek med min kompis Caroline en gång, den var mycket intressant. Vi paddlade ( till en ö där vi hittade massvis med sommarkantareller!) och satt på rad. Det gör har jag listat ut att man törs prata lite mer öppet. Sitter man mitt emot varandra blir det lite för intimt på nåt sätt, intressant psykologi. Kanske därför folk babblar på som bara den när de får ryggmassage.

Vi leker nåt sa jag.

Leker, men vi paddlar ju!

Ja men vi leker att vi ska säga snälla saker om varandra som vi inte redan vet om.

Ok, börja du!

Så gjorde vi det, vilket lyft, vi paddlade allt ivrigare efter att få höra och även säga snälla och smickrande saker om varandra; du är den mest rättvisa människa jag vet, du är oerhört påhittig, det är roligt att vara med dig och du tänker annorlunda.

Sen kom det: du är strukturerad och driftig.

Va? Jag slutade paddla och vi höll på att välta eftersom vi kom av oss i takten.

Men mitt liv är ju kaos och jag fladdrar ju runt som ett rö i vinden, planlöst typ. Nu plaskade jag lite förstrött med paddeln igen.

Det var som själva faan, här går jag omkring och tycker att jag är på ett sätt och sen upplever min kompis mig på det helt motsatta sättet.

Det måste bero på att insidan lever sitt liv och utsidan har stunder av struktur och framtidstro (driftigheten). Det är säkert så, att för att insidan ska få utrymme måste utsidan stå för ordningen. Fantastiskt rolig lek.

Vi brukar leka den leken tillsammans i familjen. När vi emellanåt är samlade hela ligan. Köttbullarna slinker ned lite bättre, toleransen för att systrarna smågnabbas blir större och att storebror är lat är lättare att hantera när man har lekt den här leken.

Prova!

Jag har en achilleshäl och den är när någon säger till mig hur det ligger till, för att de kan eller har upplevt något som jag inte har. Speciellt aktuellt är det när det gäller min man.

Med två barn på ett halvår och två år, åkte vi till Australien och Thailand. Min man hade gjort den redan många gånger förut, dock utan vare sig mig eller barnen.

Jag bokade en resa från Bangkok till en liten pittoresk kuststad, med tåg för en mycket billig slant. FÖR billigt sa min man, det här blir inte bra.

Bra och bra, vi färdades hela sträckan 17 mil på 9 timmar och fick sällskap i det överfulla tåget inte bara av glada thailändare utan även av höns och diverse andra djur.

När vi väl var framme fick vi hoppa eller klättra ned på perrongen av grus. En mycket mycket glad taxichaufför sprang oss till mötes. Vi hoppade upp på flaket till hans taxi och for iväg.

Han hade nog aldrig tagit emot turister på den perrongen förr. Han trodde vi var mycket fattiga, med tanke på transportmedlet och på hur vi såg ut. Han körde oss till det ena skjulet efter det andra; cheap hotel, yes?

Inte förrän min man pekade med hela handen mot ett hotell på en udde körde han dit, om än motvilligt. Too expensive, I wait here.

Sa taxichauffören och väntade troget utanför hotellet. Vi hade råd.

En kväll skulle vi äta middag på restaurang. Bordet bredvid fick in en förtjusande anrättning serverad i en kokosnöt. Detta är ju själva sinnebilden av en middag i Thaiand tänkte jag och beställde samma sak trots min mans protester. Ha, jag kan själv!

Det var vackert, väldigt vackert och exotiskt, men attans så starkt. Hela munnen snördes ihop, men jag höll god min; mmmm, vad det här var gott, delikat! ( vad är det jag äter egentligen åh, kolla ett par ärtor, God save my throat och mitt goda omdöme). Jag fiskade upp en hel radda gröna ärtor och stoppade in dem i munnen för att svalka mig lite. Det var grön chili.

Jag blev ynklig, jag gav upp, jag gick och lade mig hungrig med svidande mun och ont i magen.

P.S Vi tog flyget tillbaka till Bangkok.

Vi har inte bott i hus så där jättelänge. och vi vänjer oss så sakteliga. men i morse kunde min man och jag konstatera att vi inte är så duktiga på husboendet - ännu. I gårkväll var det sol och vi grillade. Det blev sent och vi blev trötta. Vi gick in. I morse stod min handväska ute på terassen på vid gavel, kolsäcken stod också där helt öppen och tändstickorna med,  och alla dynor var så himla fint utplacerade i alla stolar och i soffan- och det hade regnat lixom.

Jag är djupt imponerad av alla bloggare som förevigar sin vardag med fina bilder på barn, på vackra saker, roliga hammockar och nya planteringar!

Själv har jag hamnat i ett långt flöde text, men ibland med lite

extra luft emellan.

Igår var jag i alla fall på en för mig helt ny handelsträdgård som hade fler rosor än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag valde den här, är den inte alldeles, alldeles underbar. Jag hoppas att den tar sig också! Den heter Crown Prinsess Margareta.