Spankulerade runt på ägorna, jomantackar, det är väl sisådär en 50 kvadrat kanske.

Alla mina trädgårdsredkap bara försvinner. Så jag tog den minsta saxen jag har, en mini mini nagelsax och klippte lite vissna rosor,sen gick jag lös på plommonträdet, klippte bort alla plommon som ser lit esjuka ut, ifall dom skulle smitta alla som ser friska ut.

Sen blev det paus. Lilla saxen och jag vid datorn. Fan vilka slitna toppar jag har jag tänkt ett tag, så jag började klippa, och om jag klipper här så måste jag ju klippa där.

Så nu ska jag boka en klipptid trots att jag lovat mig själv att aldrig med utsätta mig för det pinsamma efter att ha klippt mig själv, att frisören utbrister: MEN vem har klippt dig egentligen, ojäämnare får man leta efter!!!

Och jag lär väl pipa, som vanligt: Äsch det var någon  165 kronors frisör nere på gatan du vet.....illa luktade det där också, jag går aldrig tillbaka!

Sensommar och skogen kallar på mej.

Kommer ut sent, men det gör inget, det är så skönt att traska i skogen med lilla korgen, bara med sig själv och sina tankar. Hittar lite blåbär, plockar några ynkliga kantareller, en och annan sopp.

När jag tänkt klart, alla planer som snurrar, framtiden som ska stakas ut, landar till slut med en ljudlig suck, jag är färdig.

Då börjar jag, första trallande sedan allt högre och väldigt ofta Elvis, han är bara underbar att sjunga i skogen. Men det kan lika gärna vara barnvisor, egentligen vad som helst, har fått ny a låtar nu när jag sjungit singstar. Men det är ju liksom jag och min röst, min skog och mina tankar och sånger.  Ingen annan.

Det kan låta så här; looove me, nej men nu blev det fel, jag ska liksom upp där, fast inte så tidigt, love me teeender lovve me truuuuuuueee, japp där satt den!

Högt och klar hör jag bakom mig ett HEJ!

Nämen, ser mig om, där står en gubbe med hatt och gummistövlar och allt.

Alltså, tyckte du att du hörde mig sjunga, näpp, för det gjorde jag inte. För jag är en helt normal kvinna, betalar skatt, har ingen assistans, ett jobb och tre barn och en älskvärd make. Det där sista bara för att han inte ska tro att jag sjöng till honom  love me tender, nä usch.

Och ett jobb har jag, skrek jag till hattmannen , ett jobb med kollegor och visitkort!!!!!

Allt detta ovanstående formulerade jag till ett; nejmen hej!

Dumma gubbe, hitta din egen skog nästa gång!

Och här sitter jag säger jag lite skämmigt. Med samma man, samma jobb !

Vi är flera som gör på samma sätt, hepp javisst, ja jag jobbar kvar, jomenvisst samma man, samma barn( ej utbytbara i första taget).Och vi säger det lite undergivet, på gränsen till rodnande, jag har sett det många gånger.

Men det är FEL!

Nästa gång någon frågar - Jobbar du kvaaar, med betoning på a:na,  så blir mitt svar;

Jamenvisst sörrö, här har du en som utvecklats i arbetslivet på samma plats, som trivs med att vara "halvgammal i gården", och detsamma gäller familjelivet.

Vi ska byta arbete helst vart tredje år, det kan man till och med läsa på löpsedeln till någon kvällstidning.

Jag är stolt för att:

Jag hittar utmaningar och stimulans i mitt arbete utan att behöva byta

Jag biter ihop

Jag tycker om att hitta saxen och kopiatorn på jobbet och allting här hemma.

Min man vet vem jag är och tycker ganska bra om mig ( och det vill inte säga lite, jag brukar tänka på det ibland, herre gud han känner mig SÅ bra och tycker trots det om mig).

Så det var vad jag ville ha sagt en ljuv kväll i augusti.

Det rör på sig här hemma. Ordentligt.

Jag är inne i en  fas i livet - en röj i röran - fas. Jag kastar och säljer och sorterar och fastnar i gamla minnen. Har gått omkring och burit på så mycket skit nu, genom så många flyttar, att det känns bra nu.

Hej då morgonrocken med det stora hålet.

Adjö  kofferten som jag hittade på Fridhemsgatan på väg hem efter en blöt kväll på krogen!

Och farväl alla kläder, som förvisso mellanlandar på Tradera, som faktiskt inbringar en del pengar.

Vi får såna här röj perioder ibland, min man och jag, oftare händer det min man. Men vi är inte så bra på att fylla på. Det ekar här hemma nu, tur att vi har vår fina maskroslampa. Och värmeljus.

Du, sa min man, på knastrig linje mellan hemmet och Gotland, jag har gjort mig av med en massa saker här hemma, bara så du vet.

En släkting har köpt ett stort hus men hade problem med möblemanget, harunåt till övers frågade han min man. 

Jajamensan, så när jag kom hem hade chiffonjen och den vackra gamla kökssoffan flyttat.

Mina väninnor är häpna, en frågade; slog du ihjäl han?  En annan Ska ni separera?

Men det känns helt OK, vi var liksom färdiga med varandra. Bra att någon tog första steget svarade jag och syftade framför allt på pinnsoffan, chiiffonjen och jag har aldrig gillat varandra, vi kom på kant med varandra för länge sen.

Tjingeling ing ing ing - det ekar!

Tappade målföret idag. Fullkomligt. Det hör inte till det vanliga. Oftast i brist på argument, mot barnen, blir det något i stil med ( och här får jag rösten att låta lite nasal på något underligt vis):

Ha trodde du ja!

Men oj oj oj då!

Men du, JAG var här först ( för övrigt den röda tråden i min uppfostran), jag var här före dig sörru, det är bara att gilla läget!

Idag, en cool dag, vi fnittrade och snackade, mellandottern och jag. Igår var det ett gäng här och åt. Det händer ofta. Jag sa lite på skämt, men kanske lite tuppigt ska erkännas - Hö Hö ni gillade min mat va? Tänk vad jag ska bli bjuden på middag hemma hos er när ni snart flyttar hemifrån.

En skvalkommentar, dialog på ytan, inte mer, i kön till maten ( jo det var kö) vi kör sällan med dukat bord om vi är fler än sju, då tar man sin talltrik helt enkelt.

Idag runt bordet, fnittrig stämning, mellersta dottern - Ja herre gud vilken kväll det var igår, jag var helt knäckt.

Men men ni var ju här?

Ja men efteråt, det var helt jävla sjukt!

Jag framför mig spritfest, kärleksbråk, svartsjuka, slagsmål.....kräks?

Nu med lite gråt i rösten: - Men hur tror du det känns när ens kompisar bjuder hem ens mamma på middag??????!!!

Tystnaden sänkte sig och mig, men men det var ju liksom ingen substans alls i det, lite bakgrundsskval och hur fan ska det gå till dom har ju precius börjat gymnasiet.....hann jag tänka.

Svarslös var ordet.

Jag vet vad det innebär att bli äldre!

Japp.

Man törs erkänna att man är rädd för vissa saker och grejer och företeelser och springande tingestar med manar och hovar. Och för sprutor.

Min lilla dotter fick en idag. Min man brukar gå med henne och ta dessa, men idag var det min tur.

Upp på britsen, ned med Hello Kitty, i med, herregud, blev det inte lite mörkt runtomkring och varför tittar jag som genom en tratt??? Hallå, är det någon dääär?? Värst vad det blev varmt och vad jag är svettig, tur att vi är hos farbror doktorn så hon kan ta hand om mig för jag mår inge bra.....klimakteriet????

När man är äldre beöver man inte vara insiktsfull, men det blev jag! Jag    måste    vända    mig     bort. Annars svimmar jag, jag svimmar, det är det jag håller på mig, helt och klart och fullt håller jag på och svimmar, hela tiden, Uaaaaäääää, jävlars jävlar!

Så där står jag och vänder mig mot väggen och med ryggen till min dotter säger jag; det går jättebra, du är duktig, snart är det över!

( Förmodloigen var det innan hon ens fått in sprutan) Joman tackar, doktorn tittade på mig mycket underligt, som för att bedöma, står det verkligen rätt till där uppe på denna mamma?

Lyssna och njuut.

Antony Hegarty

Nu ska jag erkänna:

Jag gillar väder! men lägger det inte på minnet...

Jag blir hummande, stammande osäker om någon efter min semester frågar;men hur var vääädret?

Osäker för att jag inte kommer ihåg. Hummande, stammande för att jag inväntar den andra personens fortsättning, vi hade underbart väder. Eller som det regnade!

Jamen eller hur, säger jag då.

Jag är väderimmun. Såg kul ut väderimmun, ny bok av Tolkien, Mumintrollets kusin talar ut.

En gång kommer jag ihåg att det var otäckt väder i sommarstugan. Vi var många, det regnade, regnade och regnade, det var imma på fönstren. Allt var blött, barnen gnällde och sprang in och ut. Allt var dyngsurt.

Vi åkte till badhuset och bastade tills handdukarna torkat.