Det är så vanligt, så svenskt och så oreflekterat! Det tragiska med detta är att det finns så många, många barn och ungdomar där ute som har detta helvete och som inte ens blir nominerade till hjältar.

Vad ger man för signaler till ett barn - förvisso frispråkigt och utan gloria- som stämplats av skolan? Det var kört. Efter alla dessa kränkande möten gick vi alltid ut därifrån med tanken om: de förmår inte mer, de kan inte bättre! ( Nu talar jag uteslutande om de vuxna).

Jag som förälder tvingades in i försvar, och sa till min vilsna dotter: bry dig inte om dem, de har fel, vi grejar det här på vårt sätt!

Den tjejen blev mer och mer stukad. Ett halvå rsenare hade denna hopplösa tjej MVG i alla ämnen- i en annan skola.

Det är tragiskt och beklagligt.