Imorse när jag insåg att lilla dottern var sjuk, var min första tanke: Nej!

Det är väl sjukt om något?

Jag tänkte på mitt jobb, på alla måsten, deadlines, jag tänkte som andra tanke; stackars henne.

Man läser och hör om alla som "kliver av", säger ifrån, börjar om och nytt någon annanstans. man ska inte stressa. man ska prioritera annorlunda.

Vet ni att för varje ny artikel och varenda sannsaga om människor som börjat om och klivit av blir jag alltmer stressad och förundrad. Varför har vi skapat ett samhälle (där vi som ändå är experter på lagom) där det blivit så svårt att ha det lite lagom i vardagen?

Varför måste det vara på eller av?

Kossor och grisar och hitta sig själv, kvalitetstid med familjen och andas och njuta och baka bullar och å andra sidan vakna med ett Nej när lilla dottern är sjuk.

Jag tvivlar ibland. Dessa sannsagor kanske döljer något annat. Man springer till bussen för att det bara går en enda om dagen, gräsmattan är för stor och tiden är lik för baskat en bristvara, fast på landet.  Var är dessa artiklar?

Och när jag är riktigt desillusionerad: Man kan ju för faaan inte meditera ihop till sina månatliga räkningar!

Tjingeling!