Jag är inte så begiven på alkohol till vardags- men gärna till fest! ibland vill jag dock festa till det lite lagom. Jag har funnit en ganska trogen vän, en mörk rackare från VästIndien som alltid gör mig sällskap vid dessa sällsynta tillfällen. Han heter Captain Morgan. I ett litet glas bredvid min kaffekopp, ibland med en isbit i. Mmmmm Morgan! kan jag rekommendera efter att ha prövat vår vänskap i flera år.

På en romprovning (med choklad)för flera år sedan frågade jag om någon av de sorter vi provade var just Captain Morgan. Kyparen såg bedrövad ut och pratade med mig med bebisröst: neduförstårdetärintenesåfiiiinromdetdu!  Då bestämde jag mig liksom för att bibehålla vår vänskap. I vått och torrt, kapten Morgan och Winnerhorse for ever! Så det så! Nu ropar han på mig denna sällsamma sista kväll anno 2008.

Varför äter man (jag) som vore det the last supper ibland? Girigt, nej inte grisigt, men girigt. Jag vet redan innan att jag kommer att bli alldeles för mätt. Äter fort, tuggar slarvigt och ve och förbannelse- ibland bränner jag mig också! Usch.

Jag vet, det (brödet) brukar ofta bli något stenhårt som bara jag äter av, familjen vägrar, men den här gången oaooooo sicket bröd.

Jag fick liksom en ingivelse, nu lät jag kanske religiös över julen och allt, men nej inte av det religiösa slaget utan snarare åt det gourmandiska. Idén om brödet stämde liksom överens med det som nu snart är slut.

Det har hänt mig en gång förut. Jag letade efter ett halsband, helt förgäves. Gick in i en pärlaffär, köpte pärlor, tråd och låsanordning och gick hem och gjorde det! Ibland är det smått otroligt vad man får till, men oftast, som livet i övrigt, blir det liksom inte som man tänkt sig...men Ok ändå.