Oj oj oj vilka hektiska dagar sedan semestern tog slut!

Sitter på möte. Tystläge på telefonen. 8 missade samtal från "HEM" i bensträckarpausen från det Nordiska mötet - herregud nu har det hänt något!

- Hejdet är jag vad har hänt har det brunnit är någon med barn har polisen varit där? 

- det var nog inte jag som ringde, vänta får du rpata med F.

Hej mamma, jag ville bara fråga om du tyckte om min kaka?

kaka? kaka? Vilken kaka? 

- Mmmmm, jättegod!

Vi har väl alla våra hangups. En del vill inte flyga. Andra är rädda för baciller.

Jag är förutom rädd för åska nojig för oraka saker. Nä, inte bananer och gurkor, det kan kvitta. 

Men proceduren när jag ska gå och lägga mig är ganska besvärlig eftersom min ganska tunga ( och stora, ej feta) make går och lägger sig innan mej. Vid själva sänggåendet måste madrassen ligga helt rak på den undre madrassen.  På den övre madrassen ska ju inte bara jag nedlägga min trötta lekamen utan där ligger även min snarkande make som snart ska gå upp.

Försöker vara en intelligent och onojig kvinna i mina bästa år, lägga mig i sänghelvetet bara. Men det är snett! Jag ramlar ut om madrassen sticker ut en millimeter och jag rullar inåt om den ligger snett inåt. Det är smått pinsamt att behöva stånka omkring i bara mässingen om natten och baxa madrasshelvetet med tillhörande snarkande make rakt. Jag försöker verkligen låta bli att tänka på det.  Men går bet. 

Sen ska alla garderobsdörrar vara stängda rakt, de får inte glipa. Skjutdörrar. 

Jag menar, varför bry sig när man ändå ska sova. Önskar att jag hade någon noja man kan dra nytta av. Typ att jag inte ville ha det stökigt omkring mig. Eller att jag måste, bara måste. laga mat varje dag enligt tallriksmodellen. Eller kanske vilja mangla och stryka för att det ska bli rakt. men se där har jag inga problem med varken ludd, damm, utebliven matlagning eller mangel och strykfri tillika skrynklig tvätt. Men ren. Alltid något! Men fy fanken för madrasser som inte ligger rakt och glipande garderobsdörrar!

För exakt fjorton år sedan idag blev vi man och fru.

Glöm konventioner - det var mer rockn roll kan man säga, från "frieri" till kyss.

1997 var en särdeles varm sommar, ända in i slutet av augusti. Själva vigseln föranleddes av ett ganska roligt frieri. Vi skulle iväg på nyårsafton, bråttom som vanligt och för denna högtid skulle jag sätta på mig en svart klänning. Den fastnade vid axlarna ungefär, kom varken upp eller ned och jag fick ta min sambo till hjälp. Ja du gumman, kommer du i den där då gifter vi oss, sa har självsäkert.

Detvarfanvadjaggåttuppivikt eller nåt sånt mumlade jag när jag hängde tillbaka blåsan och fann.....en dragkedja på sidan!

TADAAAA! Ner på knä, röt jag!

Sen kom tillfället då vi hade arrangerat ett litet men stort bröllop. Maten hade vi gjort själva, mamma hade sytt den blåa klänningen och kompisar stod för både bukett och fotografering.

Festen höll påfram till småtimmarna då jag ville gå hem. Då hade vi dansat och skrattat och rumlat natten och kvällen lång. Min sambo och numera make tyckte att natten var tropisk och tog sig ett välförtjänt dopp. Jag ville gå hem. Hej då sa jag! Hej då sa han.

Då ryckte min väninnan Titti ut och sa att nu får det lova tt vara nog, gå genast upp ur badet och gå hem med din fru!

Jaaaa pep min man. Så vinglade vi hem en sagolikt vacker sensommarnatt som höll på att bli morgon. Och klänningen ja, den hänger kvar. Som ett minne.

Snälla pedantiska granne! Stäng av högtryckstvättsfanskapet NU. Du sprutar nämligen ned hela vår altan på baksidan, våra fönster, min tidning, våra fem dynor och nu jävlar börjar klematisen se lite övrförfriskad ut den med! och det låter som FAN!

Lägg ned! 

PS: Detta har pågått i tre dagar. TRE dagar. Två av dessa har påverkat vår baksida i allra högsta grad. 

Förbannade pedanter. 

Var på ett seminarium härförleden ( gud vad mossig jag verkar nu!) om pensioner och blev väldigt deppig över att vi kvinnor verkar halka alltmer efter männen, ekonomiskt,  när vi går i pension. Gick direkt efter seminaiet hem till hotellet för att rensa tankarna från vemod.  Passade på att zappa på TV:n - inte var dag man har en egen säng och makten över fjärrkontrollen.

Och vad är det på TV? Jo UTVANDRARNA. Detta sorgliga och vemodiga stycke historia gick rakt in i hjärteroten på mig. Herre gud vilket tidsdokument och sättet det skildras på. Allt är så fult så jämmerligt och eländigt. Till och med skinkan är full med mask, den som Kristina gömt undan på resan med båten över till det förlovade landet. 

Och på något sätt kändes det där med pensionerna ganska likt en X i mississippi. 

Varför åh varför måste jag alltid envisas med att följa ett recept  "nästan". Just do it for f..k sake!Gör precis som det står. Någon annan har provat det och gjort det och skrivit ned det åt dig, f ö l j receptet. Men se det är omöjligt.

Äppelsaften som lät så god blev inte så god. Det var ganska snällt uttryckt, den blev äcklig rent av. För att jag hade blåbär i den. Mmm inte någonstans stod det att man kan blanda ned blåbär i äppelsaften. Ingenstans alls. 

Men jag kommer att dricka den av ilska.

Det där med att improvisera är visst min starka sida. Har funnits med mig hela livet. Som när vi skulle brodera på syslöjden i småskolan. Inte min grej. Valde två bruna fina kaniner som motiv. Tänkte att jag kunde improvisera lite där med. Hoppade över lite varv här och där, kanske lite väl mycket. När jag visade stränga fröken mina kaniner så såg jag själv att det var något fel. Öronen satt nästan på fötterna. 

Min räddare i kanindöden, förlåt kaninnöden blev min klasskompis Lena. Hon broderade helt perfekta kaniner och för det fick hon en ask zoo tror jag. Det var att improvisera det med!

jag har efter 30 års glasögonbärande bestämt mig för att operera ögonen. Inte för att jag är särdeles ful i brillor. Nej för att slippa imma, vill simma och åka skidor utan brillor. Thats it.

Men så är jag nervös inför själva ingreppet.

Och för att jag är lite nervös och eftersom min man känner mig mycket väl ringde jag honom häromdagen, för att söka stöd.

Jag sa: Tänk om dom bara spelar Stewie Wonder i väntrummet och om de istället för de där blåa tofflorna har vita käppar på rad!

Min man: jag måste jobba nu.

Jag igen, nu väldigt ynklig: Om. jag säger OM, då struntar jag i operationen!

Då hade han redan lagt på. 

En helt fantastisk semesterdag är till ända. 

1. Vaknar

2. Somnar om

3. Vaknar, nu med ett illtjut, doktorn dottern doktorn dottern.

4. Framför hela ekipaget och hinner i tid, bilen dottern och jag sladdar in. Fel tid, ni ska vara här vid tvååååå!

5. Besöker gateu, handlar på gateau eller hur fan det stavas. smaskens bakverk, två finfina limpor med hem.

6. Äter frukost och blir så glad äöver det bröd jag köpt att jag proppar i mig en massa bröd.

7. Får putmage. ännu värre. Klappar mig på magen och kollar på mina gympadojjor.

8. Fan vad jag borde. Put putmagjävel! femte månaden eller? Livet är orättvist.

9. Suck och stön och regn och rusk. städar toaletten. Skiter i lunchen, straffar mig för den där jävla putmagen. Prassel, lite smågodis sedan helgen check. För mycket kaffe check. Och nu hallucinerar jag - ser magrutor på alla, till och med på katten som svansar förbi.

10. Jag är en dålig människa med en enormt stor mage. 

11. Är jag verkligen en människa eller kanske ett hängbuksvin? 

12. Nöff för helskotta, jädra gateau!