Jag har ett grymt komihåg. Kanske inte för viktiga saker, men hallelujah här har ni en vandrande källa till allsköns onödigt vetande. Det bara fastnar liksom.

Och mina första minnen härrör långt tillbaka i tiden.

På den tid när mina föräldrar fortfarande var gifta ( de skilde sig året då jag skulle fylla tre) bodde vi allaihop på landet i ett stort hus. Till huset kom en massa olika varubilar. Jag minns en speciellt. Gubben bakom disken i varubilen hade alltid keps och blåställ på sig. kallt var det också och på golvet låg det trasmattor. Innandömet var uppbyggt precis som en liten ambulerande mataffär, i miniatyr.

Det var snö. Jag minns att jag schavade ( alltså gick med svårighet)  fram, försökte skynda mig fram till bilen och minns faktiskt hur svårt det var att kravla sig upp. Förmodligen tultade jag fram på trasmattan. Jag minns belöningen, en Zoo tablettask.

Min bror som är några år äldre säger att jag omöjligt kan minnas detta. men jag gör det. Och har av flera invigda som var med på den tiden fått återberättat för mig att min minnesbild stämmer överens med verkligheten. Spooky.

Minnet kanske är selektivt. För vissa människor i min grundskoleklass är som bortsvepta i ett töcken, sannolikt beroende på  dold mobbing.  Återträff är som att gå på vilken fest som helst. Jag minns dem inte. Men dom minns mej. Spooky igen.

Yngsta dottern stökar runt i sitt rum bra länge.

Springer nedför trappen i galopp.

Håller ett gammalt hederligt videoband i sin hand, med en för henne spännande film.

Mamma; Varför har vi ingen tjockDVD?

Episod två samma person.

Vi gick till frisyren. Detta barn har begåvats med ett gyllene och extremt lockigt hår.

Buttert sitter hon där och tittar sig självkrritiskt i spegeln.

Hur vill du ha det? undrar en hurtig frisörska. Och nu böljar lockarna långt ned på ryggen, med mirakelmedel och bra borste ser håret fantastiskt ut. men slitet. och fel frísyr för en flicka som har annat att göra än att  vårda sitt krävande hår.

Som Rihanna.

Va? säger frisören och jag i kör.

Jag vill klippa mig som Rihanna.

Googlar fram denna Rihanna och konstaterar att hon haft ett otal friyrer under årens lopp.  

Dottern tittar fåordigt på Rihannas frisyrer och väljer en. Kortare bak och längre fram. En kort frisyr.

Så sakteliga mejslas en ny människa fram, en lite vuxnare tjej med en mycket grann frisyr. Och lättskött.

tack och bock.

Väl ute frågar jag lite försiktigt, blev du nöjd, jag tycker du är jättefin?

Tystnad följt av kommentaren. Nu får ni aldrig mer fota mig.

Inte så nöjd då med andra ord, tänker jag.

Det växer ju ut.

Mmm, men jag ser inte ut som Rihanna!