Ok, nu ska jag öppna mig lite. Jag häpnar över andra människors bloggar där jag  kan läsa inte bara om vardagsliv utan även om känslor, tankar och funderingar. Dessa bloggar blir jag fascinerad av och tänkte så här:  vad ger jag egentligen? På min blogg?

Jag sitter här med långt hår för tillfället. Clipsförsedd hårförlängning gör att ni kan kalla mig för Barbie idag. Helt olikt mig. Att jag ens skulle överväga att köpa en sån grej var en utopi men den var bara oemotståndlig- jag går liksom omkring och lurar häcken av alla som ser mitt långa svall på stan!

Köpt på perukmakaren där vi är ganska så ofta. Varför? Jo för att vår mellersta dotter har en sjukdom som heter Alopecia, det är en autoimmun sjukdom som gör att håret får fnatt. Ibland ramlar det av fläckvis, ibland allt på en gång och i andra fall blir man av med all kropsbehåring på hela kroppen. Man vet inte vad det beror på, inte prioriterat för att det inte är en dödlig sjukdom, det förstår jag, och man kan heller inte bota den.

Detta har vår dotter haft i fem år. naturligtivs var  det ett trauma för en då 11 årig tjej att stå maktlös inför att de långa stråna föll av.  Det gick på ett par veckor. Nu är hon the master of wigs. hon har flera stycken.

På ett konstigt vis vill vi ( och framför allt dottern) ändå inte vara utan detta, det har format henne till den individ hon är idag- stark, oemotståndligt vacker, ännu starkare och väldigt glad. Och till vår  familj- och jag som mamma - har det givit att det inte spelar så stor roll hur man egentligen ser ut.

Det är verkligen, på ett äkta sätt, insidan som räknas.

Säger winnerhorse, med sitt löshår! ha ha ha  ha.