Detta var länge sen. Jag var ung och grön och jobbade i hemtjänsten. Omgav mig med mycket äldre medarbetare. Detta var också tiden innan vi hade fått begrepp som utbränd och utmattningssymtom.


Jag hade cykeln som transportmedel och flängde runt till "mina"gamlingar. Mina luttrade arbetskamrater pratade mycket om det här med panikångesten som kom över dem med jämna mellanrum. Jag visste verkligen inte alls vad det var för något.

Hur känns det då? frågade jag en dag runt lunchbordet. Att få panikångest?
Det blir som ett tryck över bröstet sa en kvinna.  Jag kan inte andas sa en annan och en tredje kvinna inflikade  att för hennes del handlade det om att hjärtat började rusa.

Några dagar senare kände jag verkligen ett tryck över bröstet och det blev allt svårare att andas. Jag frågade min man om han trodde att jag fått en släng av panikångets, det trodde han inte.
Men det blev verkligen allt svårare att andas. Inte bra alls.

Jag släpade mig till doktorn som jag fått tid hos. Jag sa som det var:
Jag tror att jag fått panikångest.
Och varför tror du det? sa han och tittade på mig över glasögonen.
För att jag har svårt att andas, sa jag.

Han lyssnade på mig en stund, och jag babblade på om mitt jobb och om mina arbetskamrater och så. Så lyssnade han på mina lungor- andas in, mmmm, andas ut!

Ja du XX (han sa mitt namn med en road min) du borde inte lyssna på dina arbetskollegor så mycket utan mer på din egen kropp.
Vad nu då tänkte jag, p a n i k å n g e s t  med en anledning, hjälp!
Jag blev sjukskriven i en vecka, jag hade dubbelsidig lunginflammation.

Detta mina läsare är en sedesam liten historia, helt sann. Jag vill inte på något sätt raljera över alla de människor som har panikångets som en följeslagare i sitt dagligal iv. Det är inte min avsikt  att såra någon eller roa mig på någon annans bekostnad.

Nu kanske jag blir strimlad och satt på spett och grillad långsamt  - men jag tycker faktiskt att vissa företeelser är konstiga.

Jag har svårt att förlika mig med vissa saker.

Här är en:

Såg ett program för ett bra tag sedan om människor som ville bli djur. En hade satt in morrhår och hans historia i filmen avslutades med att han fick en mekanisk svans som kunde röra sig. Holy Moses!
En tjej tatuerade sig full av leopardprickar.

En annan:

En kontaktannons, yes, jag läser dem ibland, tycker det är himla kul att se hur folk  beskriver sig själva på mkt litet och dyrt utrymme. Det stod så här: Kvinna söker kvinna ( var tidigare man, opererade mig, men ångrade mig). Barn är inget hinder. Men hallåååååå!

Kan man inte bara buga sig för vem man är, typ acceptera att jag föddes till människa och inte katt, jag är man och inte kvinna. Vad är nästa steg- organisationen för alla oss som vill ha klövar!
Våga vägra hår, skaffa man och svans!
Vi som tycker att mule är en mänsklig rättighet!

Detta är konstigt.

Morr och yl och fridens liljor!