Jag välkomnar åren. hej 40, hejdå, hej 41 osv. I en rasande takt skuttar jag vidare och fyller på söndag 46! 

Jag har lärt mig ett å annat under resans gång. Under livet gång. Att hålla inne med en del tankar. Att inte säga allt högt. Att inte fördöma.

Min resa har varit krokig. Jag har nått fullständiga återvändsgränder, backat, ibland gjort en usväng, och ännu mer sällan väntat på att bli bogserad därifrån. 

Fullkomligt oväntade saker har skett. En bror till exempel omkom i en olycka när han inte ens var 30 år fyllda. Min energiska, humoristiska, varmhjärtade storebror. Det var en återvändsgränd kan jag lova. Trauman, disasters, livet.

Å på ett sällsamt sätt söker jag mig, utanför orden till dem som är likadana. Som om det finns en supersensor inbyggd någonstans. Som känner av att  här har vi en till, som tuffsats till av och i  livet. 

Och som jag inledde detta med - jag försöker att inte känna mig beklämd över dem som bara åkt autobahn i 180 i pappas cabriolet hela livet. För deras trauma KAN faktiskt vara att de missade den totala utförsäljningen, att håret är fult, att soffan kom i fel färg. Men i mitt stilla sinne tänker jag, men säger ALDRIG högt, snälla ödet rusta denna människa för livet, ge dem något att bita i!

För se, jag vill då inte vara utan mina upplevelser som format  mig till den jag är. Jo, jag skulle hemskt gärna vilja fika med min bror, krama om honom och säga att han är mig kär, det skulle jag vilja.

Men allt annat, nope.