Vår yngsta dotter hade länge önskat sig ett fadderbarn. jag tror att det var i flera år. Varje jul och varje födelsedag, Ett faderbarn sen stavade hon rätt, ett fadderbarn.

Så blev det. Jag ringde organisationen PLAN. Jag kanske var lite otydlig men vi landade i att bli katastrofföräldrar,där det månatliga bidraget går till en hel by. Vi läste igenom all information tillsammans, nyhetsbrev etc.

Men så kröp det fram, hon var lite besviken. Jag vill liksom ha ett eget fadderbarn.  Och som av en händelse ringde organisationen och frågade om vi ville fortsätta vara katastrofgivare. Jag berättade om vår nu 11 åriga dotter och vad hon sagt. den unga tjejen blev helt till sig; så ung, herregud vad gulligt! FANTASTISKT!

Tänk om jag sagt:

Gulligt vete tusan. Jag trodde hon var idealist, du vet lägereld och kampsång och hela paketet framöver. Volontärdrömmar, helskägg ( nej visst flicka var det). Men så visar det sig att hon är egoist och kolonialherre. Hon vill ju ha ett EGET fadderbarn.

Men det det sa jag inte och det tänkte jag inte utan jag bara skrev det för att innehållet i bloggen skulle bli lite kul. 

Det ÄR gulligt och medmänskligt och vi tycker jättemycket om vår lilla Nema i Tanzania.

Som dottern först kallade Tant Anita, fast ihopskrivet tantanita. 

Gulligt det med!