Kick off med jobbet i den fantastiska staden PRAG!

En av tre vänninor tycker det är toppen att utforska nattlivet på denna ort. Två av oss känner oss inte riktigt lika taggade men går med ändå. Stället är apart, för mycket rök och för många lättklädda damer som dansar. Vi vill hellre sitta i en sunkig soffa i en lounge istället.

Den tredje väninnan försvinner i vimlet, och vi som ville gå hem. Nu går vi och letar rätt på henne säger jag resolut. Där, vi går dit bort, hon har säkert gått dit in, säger jag och visar på ett dörrhål längre bort.  Ja det gör vi säger min väninna och följer mig hack i häl precis som jag med handväskan tätt intill kroppen och med bestämda steg.

Vi banar väg genom ett folkhav, och kommer till ett litet hinder. Vi måste klättra lite säger jag, och det gör vi. När vi äntligen kommer fram till det vi trodde var ett dörrhål visar det sig att det är en spegel. Vi stannar och fnittrar ett tag och gör en hel del roliga grimaser. Sen vänder vi oss om, det är mer folk än förut känns det som, typiskt framför spegeln.

Jag tar den sidan så tar du den säger jag till min väninna, så står vi på varsin sida på den lilla upphöjningen och spanar med kisande ögon efter vår försvunna väninna. Det kännas lite konstigt, lite fel. Så ser jag ned i folkvimlet, tittar inte på massan utan på varenda enskild individ - dom skrattar. En del pekar, men mest av allt skrattar dom. Vi skuttar ned från upphöjningen fortfarande med handväskorna tätt intill kroppen och utan att ha sett spåret av väninnan.

Klart dom skrattade! Vi, två medelålders svenskor, ganska korta, forcerar helt plötsligt den dansshow som pågår på scenen. Först klättrar vi ganska klumpigt upp på scenen, i ganska sakta mak dessutom. Vi brakar in bland alla lättklädda dansare, kaos uppstår, och går fram till spegeln bakom dansarna bara för att göra fula grimaser. Sen avslutas vårt inspel med att vi står på varsin sida om scenen och spanar ut över folkvimlet, båda två med handväskorna tryckta tätt intill kroppen.

Klart dom skrattade!

 Jag har en bil. En svart sak, som är ganska ny. En fin bil.

När jag precis köpt den så skröt jag lite inför min väninnas man, han och jag skämtar gärna, på ett ibland ganska drivet sätt med varandra.  Bokstäverna i registreringsnumret på min nya svarta bil kan lätt associeras till Dildo. Därför skämtar vi om det.

En sen natt på ett hak i Stockholmsnatten.  Står jutanför med min väninna och väntar tillsammans med henne på att mannen, "skämtaren" ska komma. Bredvid oss står en äldre man som knypplar med sin mobil. Han ser sammanbiten och koncentrerad ut, försöker förmodligen sms.a

När mannen, skämtaren  väl  kommer skriker jag för full hals: Scheeenare, jag älskar min dildo! Jag älskar min dildo!

Det är enda gången mannen bredvid oss tittar upp från sin mobil. Jag kan inte avläsa om hans min uttrycker fascination eller äckel. För vid det laget ligger jag dubbelvikt och fnissar. 

Vi har en särdeles energisk 8 -åring hemma.

I helgen öppnade jag mig för en väninna och sa: vi har problem med att hon blir så arg ibland, frustrerad liksom, den lilla.

Tror du att det beror på att hon är så mycket yngre än sina syskon? frågar jag med knipmun, eftersom det är ett litet dåligt samvete att hon inte får så mycket uppärksamhet.

Nej, jag tror hon är mer begåvad än vad ni vet om, det är därför hon är frustrerad.

Åh, har jag nånsin berättat för dig att du är den bästa väninnan på hela jorden? sa jag nu inte, men ville bra nog.

Vi har en smart 8 åring hemma. På eftermiddagen på trappen sa denna varelse:

Mamma, jag har ju legat i din mage, mormor låg i sin mammas mage och ja du vet. Men första bebisen då, hur kom den till, vems mage låg den i?

Jag drog hela evolutionsteorin från fiskarna och Gudsteorin för henne, det tog ett tag, hon lyssnade storögt.

Sen lockade skateboarden, hon drog iväg eller snarare studsade nedför trappen och vände sig om och sa till mig:

Hej då din torsk!

Vi har en särdeles smart 8 åring hemma.

Melladotten lever ett liv jag inte skulle palla, inte en endaste dag skulle jag orka med hennes liv. Hon springer fram i tillvaron. Sömn är en slump. Mat på rätta tider är också det en slump.

Hon har pöst ut lite här och var. Känsligt ämne. Men jag måste väl ändå ha en tillräckligt stark relation för att på ett "myndigt" sätt kunna föra en diskussion om min lilla dotters begynnande rondör.

Jag har försökt, men det låser sig.

Kul, du säger just nu att jag är en jävla fläskpadda!

Det är väl lika bra att jag flyttar hemifrån och äter ihjäääääl mig, det skulle ni vilja va?

Men det var inte så jag menade.

Så en dag känner jag liksom att det är baskemig min plikt som morsa att upplysa om kostlära och hjälpa mitt barn att hitta den rätta vägen till ett sundare leverne.  Med hennes fantastiska retoriskt fulljädrade sätt att uttrycka sig måste jag närma mig henne på ett annat sätt.

Jag haffar henne i flykten, jippi hon sitter still i fem minuter och kollar igenom sina sms.

Du, säger jag, vet du vad jag är om jag säger att en somalier är svart?

Nä säger hon och tittar faktiskt upp, intresserat.

Rasist!

Men det behöver du ju inte vara replikerar hon.

Jag vet, men det är så laddat nu för tiden så man blir alldeles osäker.

Hmmmm.

Vad blir jag om jag säger att min dotter behöver tänka på sin kost och livshållning?

Nä, fortfarande intresserad.

Jag blir mamma till en anorektiker!

Det behöver du ju inte vara replikerar hon.

Nä, men det är så laddat nu för tiden.

Så var det sagt och ingen blev ledsen. Ingen alls.

Hela min kropp skriker - gå och lägg dig, följ rytmen i kroppen.
Nu finns det till och med en organisation för alla dem/oss  som hävdar att det finns mycket vinster, såväl företagsekonomiska som personella att hämta in om arbetstiderna luckrades upp.

Om man anpassade arbetstiden efter den dygnsrytm individen har skulle vi få mycket fler produktiva arbetstagare och en gladare stämning.

Hur effektivt är det med Bosse som kommer in exakt kl 8:00, som måste ha fyra koppar starkt kaffe innan han ens förmått sig knäppa på datorn.

Bredvid sitter Mona som hunnit jogga en runda innan jobbet och är fullt arbetsför innan Bosse hunnit säga hej.

Mona går hem i tid.

Bosse sitter kvar. 

Han är mest produktiv efter klockan fem, han tar igen alla de förlorade morgontimmarna på kvällen.

Mona och Bosse umgås inte privat.

Mona tycker Bosse är en lat fähund.

Bosse tycker Mona är neurotisk och borde få professionell hjälp.

Inget kul arbetsklimat.

Det är dessutom så att det finns någon slags allmängiltig präktighet - man ska vara uppe med tuppen minsann och förtjäna sitt dagliga bröd, att ligga och "dra sig halva dan" är aja baja. Men att man varit uppe på natten och gjort sin beskärda del, det räknas liksom inte riktigt lika högt. Min farmor var ett rejält fruntimmer det, hon repade vinbär och hann koka saft innan vi andra lyft huvudet från kudden.....

Heja B-människorna.

Vi nordbor borde ha medalj - för att vi står ut med alla tunga, gråa, mörka månader.

Och våra förfäder borde få smörj - hur kan man komma på den vansinniga idén att bosätta sig på de här breddgraderna?

                                        Hur tänkte dom ?!

                   Plötsligt känns den inte så avlägsen!

Snart är V Å R E N här! Och så här fint trivdes solrosorna och luktärten tillsammans!

Har skapat en omröstning om vilken serifigur ni helst skulle kunna tänka er att inleda ett förhållande med.

Jag kriver nämligen en avhandling i beteendevetenskap med inriktning på imaginär kvantsocilogi...........................

Nä det gör jag ju inte! Det är bara mitt "lite sjuka jag" som sipprat ut.

Mycket nöje!

Själv har jag röstat på Janne Långben,  han är cool! Honom skulle jag nog stå ut med. :)