Caroline och jag brukar åka iväg till en kompis till oss ett par gånger om året. Inte alls långt från oss men på betydligt längre avstånd från storstan än var vi befinner oss i vår vardag. Detta sätter sin prägel. På oss. Men vi vill liksom inte erkänna det.

En gång, inför den stora festen fick vi övernatta i grannens pyttelilla men jättefina gäststuga. Vi hade nog hört att grannen var bonde men liksom glömt det. Det såg nästan ut som en fjällstuga med timmer på golv, väggar och i tak.

Vi packade upp och installerade oss. Ska du ha boots ikväll eller? frågade jag. Aaaa tror det, sandaletter är väl lite överkurs kanske? Mmmmm

Vi svidade om och hade klätt upp oss till tänderna när någon av oss sa och rynkade näsan: visst luktar det lite illa här, mmmm, det gör det, lite stickigt liksom. Vi ville helst inte säga så till varandra, det dröjde. För vi kände på oss att det var lite snorkigt av oss, när vi fått låna en stuga för helgen så där. Oerhört gästvänligt och generöst. av grannen. 

Vi vill också se oss som ganska anpassningsbara människor. Ni vet såna där som är svåra att kategorisera, vi bara hänger med i alla miljöer och sammanhang. Flexibla och ödmjuka var ordet.

Knack knack, två knackningar på dörren - självaste grannen, the owner of the cottage, stod  i dörren, tänk om han hörde oss när vi pratade om att det luktade i den här fina stugan. Hoppas ni ska trivas här tjejer, det är ju inte varje dag man har folk här och gäster från storstan det har vi liksom aldrig haft. 
Tack, det är en väldigt fin stuga, oerhört generöst tatt vi får bo här, verkligen. Tycker han verkligen att vi är från storstan, syns det på våra kläder eller, fan jag skulle ha tagit något annat och vi som pratar rikssvenska och allt.

Tycker ni det luktar förresten?

Båda två i kör: NEJ DÅ verkligen INTE ( fan, hur länge stod han utanför dörren egentligen???) Sniff sniff, det luktar ju ingenting, bara gott!

Nämen jag har ju lagårn där nere så den kan ju gona lite ibland när solen ligger på, han pekade mot en ladugårdsbyggnad 75 meter från vår lilla stuga. En mycket stor ladugård.

Och det är nu vi liksom bekräftar hans bild av oss, att vi är två bönor från storstan när någon av oss säger:
Nämen vad intressant, vad har du i ladugården?
Ähum, djur, jag har djur i lagårn.
Nu måste situationen räddas på en gång och någon av oss säger  så där flexibelt och anpassningsbart och framför allt neutralt: Deeeeet förstod jag ju, men är det fläsk-kor eller mjölk-kor?
Mjölk, det är mjölk kor!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej bloggen och dess tappra läsare!   Idag gör jag ett upplägg i dagboksformat. Men jag pratar inte om idag utan om en annan dag. Jag skulle till ett sjukhus för att hämta ut en apparat för att mäta blodtrycket under 24 timmar. Tänkte mig väl e...

Jag måste bara berätta om vår tur till Island. Sedan vi träffades 1989 har vi pratat om Island min käre make och jag. Ibland har vi kikat på resor , men det har fallit på priset. Men detta får väl gå under devisen Plötsligt händer det, nämligen ...

Efter en lång bortavaro är jag nu närvarande. Känns bra.   Byte av jobb. Insikt om att jag faktiskt är en trygghetstörstande människa, ett vanedjur, tillika mer som lille skutt än Tiger. Sen har jag sysslat med att acceptera Lille Skutt i mig. ...

Härförleden var jag på möte. Fyra personer från ett företag hade bjudit in mig för att förklara en undersökning. Det flöt på fint. Fyra kvinnor och en man. Men efter en timme kände jag mig vred. Efter ytterligare tio minuter insåg jag att om jag inte...

Detta är en alldeles sann histora. Plats och människor är avidentifierade med hänsyn till deras integritet och självaktning.   En kvinna ska ha lönesamtal med chefen. För ett antal år sedan. Chefen är pensionsmässig, sjuklig, auktoritär och snål....