Hela kroppen skriker - hey yo, du stampar in på min integritet va, min personliga sfär typ.

Kom igen nu hästen jobba med dig själv, inte guard upp, du ska ha guard ned. Tänker jag och blir svettig på ryggen.

När kroppen säger armar och ben i kors, stäng. Då jobbar jag emot. Öppna, slappna av. Det är fanimej en resa i sig.

Har hittat ytterligare en dimension i mig själv, I proudly announce: ragdoll condition, trasdocketillståndet.

Det är bara att åka med, genom att försätta mig i trasdocketillståndet fick jag av självaste naprapaten MVG idag, han fick likaledes av mig, hujedamejvaddetknakade.

Detta är spännande. Jag och mitt trasdocketillstånd.  

Okej, nu har jag kommit en bit på väg, vi har liksom lärt känna varandra. Jag kommer därför att berätta små episoder ur livet som jag inte delger vem som helst och framför allt inte i första taget.

Badhuset

Varje lördag kom vår pappa och hämtade oss, helgppappa som han var. Vi åkte till badhuset. Mina föräldrar blev föräldrar unga, därför var dom efter tre barn och ett antal år som gifta också relativt unga när dom skilde sig. Vi var en brokig skara människor som krånglade oss ur den vita dieselpeugoten ( herregud sån stavning!) framför entren till badhuset långt ut epå landet.

Där var Hellas, pappas kompis som kunde göra största bomben i hela världen, vägde säkert 150 kilo. Där var mina bröder och jag, en och annan kompis till någon av oss, pappa och Hellas och ytterligare någon eller några kompisar till pappa.  

Jag var oftast ensam tjej.

Jag var kanske 8 år när jag i vanlig ordning skyndade mig ut för att i cafeterian efter badet  för att möta någon i sällskapet som man  kunde dela en läsk med. Ni vet i en sån där apparat som såg ut som en frysbox, man stoppade i en peng och fick dra flaskan hela vägen fram till öppningen, nästan som en labyrint.

Den här gången var det helt tomt, ingen att dela läsk med. Alla andra bytte ju om i herrarnas omklädningsrum och det var alltid lika svårt att veta om vi var synkade. Satt där en stund och väntade. Och väntade. Till sist kom tanten i entren ut och sa: men lilla vän, ditt sällskap åkte för länge sen!

Det här var ju innan mobiltelefonens tid. Jag gick ut på den enorma parkeringen och precis i samma stund sladdade bilen in - jag var räddad!

När jag blev insläppt i bilen, redan full av 8 personer säger min pappa: Men vad du ser konstig ut då!

Och jag såg ju konstig ut för jag var nära gråten. Men det var liksom ingen big deal, vi var ju så himla många och en eller annan dotter kan man ju glömma bara så där. Och det må låta konstigt men det är faktiskt en störtskön inställning att ha, och till hjälp emellanåt.

Då ruskade jag av mig det läskiga, sen åkte vi hem och gjorde fattiga riddare.